Novell
Ute på havet
Nu var allt klart, matsäcken var packad, mobilen låg i fickan och stövlarna låg i väskan och ombytet var också nerpackat. Jag kollade ut genom fönstret, det var inte strålande sol men de var ändå helt okej. Lite molnigt kanske men inte något vidare kallt. Helt perfekt väder att segla i, nästan. Molnen kunde jag såklart klara mig utan men man kan inte få allt. Jag satte på mig dom otroligt slitna sneakersen jag fått av mamma i födelsedagspresent. Precis sådana som jag hade önskat mig. Dom hade varit ljusblå men dom var inte så ljusblå längre. Nu var dom mer grå-bruna, så slitna var dom. Jag kollade på klockan. Det var nog dags för mig att gå nu. Innan jag gick så kollade jag för säkerhetens skull att jag inte hade glömt nåt. Men nej, allt var där. Jag öppnade den stora blanka glasdörren och gick ut. Påvägen ner till cyklarna tänkte jag på hur den här dagen skulle bli. Idag var nämligen sista dagen på seglarlägret. Åå vad de hade varit roligt. Att en vecka kan få en att komma så nära andra människor. Jag skulle verkligen sakna alla. Alla ledarna och alla nya underbara vänner, fast den bästa vännen där var nog ändå Amanda. Amanda med de fina smilgroparna de härliga leendet och ögonen, dom fina safirblå ögonen. Att vara hennes vän kunde bara vara positivt. Amanda och jag skulle mötas vid hennes grind kl 8.50, jag misstänkte att jag var lite sen men att sätta på all packning på cykeln var inte helt lätt. Allt bara ramlade av och de var riktigt knepigt att få fast det men till slut gav alla väskorna med sig och jag började cykla iväg till Amanda. Egentligen skulle jag inte behöva cykla för att det bara var kanske 500 meter från mig och henne men det var ganska skönt när man var på väg hem att slippa bära allt när man var så trött. Det hade jag lärt mig dom senaste sommrarna som jag gått på seglarlägret. Första året jag gick där var för 4 år sendan. Det var då jag lärde känna Amanda. Amanda var en bra och utåtriktad person. Det var hennes förtjänst att vi blev vänner. Jag däremot har ganska svårt att få kontakt med andra människor, jag tror att jag är ganska modig innerst inne. Men jag har liksom aldrig behövt använda det i sådana vänskapslägen. Det är alltid mina vänner som har tagit första steget. Inte jag. Innan jag kom fram till Amanda hade väskan som satt på pakethållaren lossnat ett antal gånger men det hade gått bra ändå. Väl framme stod Amanda där och väntade. Hon såg glad ut, men det fanns ändå nåt ledset i hennes blick. Hon tänkte säkert också på att det var sista dagen idag. Sista dagen på lägret seglar vi alltid ut till en ö som heter Berghamn. Det tar en kvart att segla dit när vinden är som kraftigast, annars brukar det ta ungefär en halvtimme. Berghamn, det är en fin ö med höga klippor. Perfekta att hoppa ifrån. Båda längtade men ingen ville att dagen skulle ta slut. Det är det värsta med att längta är att det som man längtat så länge efter alltid tar slut så fort. Det är som det där härliga ögonblicket på midsommar som man längtat så mycket efter, när dom hissar upp midsommarstången. Då är alla så glada. Men sen, efter typ en sekund så är de härliga ögonblicket bara borta. När jag och Amanda åkte iväg så pratade vi om hur kul vi skulle ha det idag. Hur många gånger vi skulle hoppa ifrån klipporna och hur mycket vi bara skulle njuta av den här dagen. När vi kom till lägret så var nästan alla där, förutom vi förstås. Vi var lite sena, alla satt i en ring vid grillen och gick igenom reglerna för dagen. Innan vi skulle gå och göra iordning båtarna för seglingen så delade ledarna upp oss i grupperna vi skulle segla i. Olle, Emmy och Filippa ni seglar i båt 3. Ofelia, Fabian och Emil ni seglar i båt 5. Hernrik, Fredrik och Cissi ni seglar i båt nummer 6, och Amanda och Malin ni seglar i båt nummer 7. - Det är okej om ni bara är två va? frågade en av ledarna. - Jadå, svarade Amanda. - Malin! Glöm inte att lämna kvar mobilen här innan vi seglar. Det skulle inte vara kul om du skulle tappa den i vattnet. - Nä, just det. Jag kommer snart! Jag kom tillbaka nästan direkt. Då var båten var helt iordninggjord och vi kunde börja segla. Det var kraftig vind och det var så härligt att segla iväg. Snart skulle man se Amandas hus, som ligger precis vid vattnet. Efter ett tag kom vi ut på Nämndöfjärden. Eftersom de var så kraftig vind kom vi dit ovanligt fort. Där var det lite molnigare än inne i viken. Men det skulle nog inte vara några problem. Men ju längre bort vi seglade ju molnigare och dimmigare blev det. Både jag och Amanda började få panik. Vi började komma längre och längre bort från dom andra också. Efter några minuter såg vi absolut ingenting och vi hade tappat bort dom andra. Det var otäckt, vi hade absolut ingen aning om var vi var. Vi hörde inget och vi såg inget. Vi såg knappt varandra. Vad skulle vi göra nu? Skulle vi sitta här i all evighet och bara multna bort på den här båten.
Det kändes som om det hade gått år innan vi började se konturer av en ö. En ö som var stor. En ö! Både jag och Amanda blev helt överlyckliga, vi visste ju att de skulle klarna upp nån gång men vi visste inte hur långt eller hur länge vi skulle driva. Vi kanske skulle gå på grund. Vi försökte få fatt i tamparna och rodret. Men det var svårt att hitta dom, jag sträckte ner handen och kände mig fram. Jag hittade en tamp, sen hittade jag den andra också. För Amanda var de lättare, hon hittade rodret nästan på en gång.Vi började segla så gott vi kunde mot ön. Vi kom närmare och närmare. Vi fick mycket hjälp av vinden. Om det hade varit vindstilla hade vi nog inte lyckats segla till ön. Men de gjorde vi nu. Vi la till vid ett berg, eller det var knappt ett berg. Snarare en kulle som låg precis vid vattnet. Vi hade ingen aning om var vi var. Hur länge vi hade seglat visste vi inte heller. Jag kände mig rädd. När jag först såg ön kändes allt så bra igen, men nu när jag är här så känns de lika dåligt som när allt det här började. Jag kände mig så liten, vi kunde inte göra mer än att vänta tills det skulle klarna upp. Men att vänta här skulle vara oerhört läskigt. Att bara sitta stilla och lyssna på ingenting och kolla ut i dimman. Usch! Sen började jag tänka på alla de andra. Var var dom? Var dom på samma ö som jag och Amanda? Eller var dom fortfarande kvar hemma? Dom kanske hade vänt hem när dimman började bli lite tjockare. Nu kanske dom satt på stockarna och grillade korv, och här satt vi. På en helt okänd ö. Till slut sa jag - Du, ska vi inte ta och kolla oss omkring lite? Amanda svarade okej men att vi skulle vara extremt försiktiga. Vi beslöt att vi skulle lämna vår packning här men att vi skulle ta på oss vårt extra ombyte och ta med det dricka vi skulle ha till lunchen. Det var mycket grenar och träd i vägen när vi skulle gå. Men de gick ändå hyffsat bra att gå där, bland allt som var i vägen. Vi gick förbi nåt som såg ut som ett pumphus. Då måste vi vara nära ett hus tänke jag! Vi fortsatte leta, vi hittade en gång. Gjord i trä. En bro som jag kände igen lite. Den påminde om bron hemma hos mig. Kanske ledde den till ett hus.Vi gick upp för den långa gången. Till vår stora förvåning såg vi inget hus när gången var slut. Men vi slutade inte leta. Vi hade fortfarande hopp om att vi skulle hitta ett hus. Men det hjälpte inte hur långt vi än gick och gick. Vi kom aldrig fram till nåt hus. Vi satte oss ner för att vila, jag vet inte riktigt vad det var jag satte mig på men det kändes kallt och hårt så det kan nog varit en sten. Både jag och Amanda var helt slut, jag tog en klunk av min hallonsasft och suckade. Det kändes som om vi hade gått i timmar. Dimman var lika tjock som förut, det fanns ingentig vi kunde prata om heller. Vad skulle man säga? Jaha, det här blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss men det här är ju ett äventyr. Jag tror inte nåt skulle bli bättre av det. Vad var det här för ö egentligen, jag kände igen den på ett väldigt konstigt sätt. Även fast jag inte såg så mycket visste jag ungefär vart vi var vart vi skulle gå och vad vi skulle akta oss för. Jag bestämde mig för att gå lite till. Jag sa det till Amanda och hon ville samma sak. Så vi fortsatte att gå och gå och gå. Dimman var nu inte alls lika tät som förut och det kändes mycket lättare att gå nu. Vi kom ner på en väg sen såg vi en grind. Den var en exakt kopia av Amandas grind. Vi såg att innanför grinden fanns det hus, en två tre. Fyra hus! Precis som på Amandas tomt. Det räckte med en blick för att båda skulle förstå. Vi var på vår ö! Hemma hos Amanda helt enkelt.
Ute på havet
Nu var allt klart, matsäcken var packad, mobilen låg i fickan och stövlarna låg i väskan och ombytet var också nerpackat. Jag kollade ut genom fönstret, det var inte strålande sol men de var ändå helt okej. Lite molnigt kanske men inte något vidare kallt. Helt perfekt väder att segla i, nästan. Molnen kunde jag såklart klara mig utan men man kan inte få allt. Jag satte på mig dom otroligt slitna sneakersen jag fått av mamma i födelsedagspresent. Precis sådana som jag hade önskat mig. Dom hade varit ljusblå men dom var inte så ljusblå längre. Nu var dom mer grå-bruna, så slitna var dom. Jag kollade på klockan. Det var nog dags för mig att gå nu. Innan jag gick så kollade jag för säkerhetens skull att jag inte hade glömt nåt. Men nej, allt var där. Jag öppnade den stora blanka glasdörren och gick ut. Påvägen ner till cyklarna tänkte jag på hur den här dagen skulle bli. Idag var nämligen sista dagen på seglarlägret. Åå vad de hade varit roligt. Att en vecka kan få en att komma så nära andra människor. Jag skulle verkligen sakna alla. Alla ledarna och alla nya underbara vänner, fast den bästa vännen där var nog ändå Amanda. Amanda med de fina smilgroparna de härliga leendet och ögonen, dom fina safirblå ögonen. Att vara hennes vän kunde bara vara positivt. Amanda och jag skulle mötas vid hennes grind kl 8.50, jag misstänkte att jag var lite sen men att sätta på all packning på cykeln var inte helt lätt. Allt bara ramlade av och de var riktigt knepigt att få fast det men till slut gav alla väskorna med sig och jag började cykla iväg till Amanda. Egentligen skulle jag inte behöva cykla för att det bara var kanske 500 meter från mig och henne men det var ganska skönt när man var på väg hem att slippa bära allt när man var så trött. Det hade jag lärt mig dom senaste sommrarna som jag gått på seglarlägret. Första året jag gick där var för 4 år sendan. Det var då jag lärde känna Amanda. Amanda var en bra och utåtriktad person. Det var hennes förtjänst att vi blev vänner. Jag däremot har ganska svårt att få kontakt med andra människor, jag tror att jag är ganska modig innerst inne. Men jag har liksom aldrig behövt använda det i sådana vänskapslägen. Det är alltid mina vänner som har tagit första steget. Inte jag. Innan jag kom fram till Amanda hade väskan som satt på pakethållaren lossnat ett antal gånger men det hade gått bra ändå. Väl framme stod Amanda där och väntade. Hon såg glad ut, men det fanns ändå nåt ledset i hennes blick. Hon tänkte säkert också på att det var sista dagen idag. Sista dagen på lägret seglar vi alltid ut till en ö som heter Berghamn. Det tar en kvart att segla dit när vinden är som kraftigast, annars brukar det ta ungefär en halvtimme. Berghamn, det är en fin ö med höga klippor. Perfekta att hoppa ifrån. Båda längtade men ingen ville att dagen skulle ta slut. Det är det värsta med att längta är att det som man längtat så länge efter alltid tar slut så fort. Det är som det där härliga ögonblicket på midsommar som man längtat så mycket efter, när dom hissar upp midsommarstången. Då är alla så glada. Men sen, efter typ en sekund så är de härliga ögonblicket bara borta. När jag och Amanda åkte iväg så pratade vi om hur kul vi skulle ha det idag. Hur många gånger vi skulle hoppa ifrån klipporna och hur mycket vi bara skulle njuta av den här dagen. När vi kom till lägret så var nästan alla där, förutom vi förstås. Vi var lite sena, alla satt i en ring vid grillen och gick igenom reglerna för dagen. Innan vi skulle gå och göra iordning båtarna för seglingen så delade ledarna upp oss i grupperna vi skulle segla i. Olle, Emmy och Filippa ni seglar i båt 3. Ofelia, Fabian och Emil ni seglar i båt 5. Hernrik, Fredrik och Cissi ni seglar i båt nummer 6, och Amanda och Malin ni seglar i båt nummer 7. - Det är okej om ni bara är två va? frågade en av ledarna. - Jadå, svarade Amanda. - Malin! Glöm inte att lämna kvar mobilen här innan vi seglar. Det skulle inte vara kul om du skulle tappa den i vattnet. - Nä, just det. Jag kommer snart! Jag kom tillbaka nästan direkt. Då var båten var helt iordninggjord och vi kunde börja segla. Det var kraftig vind och det var så härligt att segla iväg. Snart skulle man se Amandas hus, som ligger precis vid vattnet. Efter ett tag kom vi ut på Nämndöfjärden. Eftersom de var så kraftig vind kom vi dit ovanligt fort. Där var det lite molnigare än inne i viken. Men det skulle nog inte vara några problem. Men ju längre bort vi seglade ju molnigare och dimmigare blev det. Både jag och Amanda började få panik. Vi började komma längre och längre bort från dom andra också. Efter några minuter såg vi absolut ingenting och vi hade tappat bort dom andra. Det var otäckt, vi hade absolut ingen aning om var vi var. Vi hörde inget och vi såg inget. Vi såg knappt varandra. Vad skulle vi göra nu? Skulle vi sitta här i all evighet och bara multna bort på den här båten.
Det kändes som om det hade gått år innan vi började se konturer av en ö. En ö som var stor. En ö! Både jag och Amanda blev helt överlyckliga, vi visste ju att de skulle klarna upp nån gång men vi visste inte hur långt eller hur länge vi skulle driva. Vi kanske skulle gå på grund. Vi försökte få fatt i tamparna och rodret. Men det var svårt att hitta dom, jag sträckte ner handen och kände mig fram. Jag hittade en tamp, sen hittade jag den andra också. För Amanda var de lättare, hon hittade rodret nästan på en gång.Vi började segla så gott vi kunde mot ön. Vi kom närmare och närmare. Vi fick mycket hjälp av vinden. Om det hade varit vindstilla hade vi nog inte lyckats segla till ön. Men de gjorde vi nu. Vi la till vid ett berg, eller det var knappt ett berg. Snarare en kulle som låg precis vid vattnet. Vi hade ingen aning om var vi var. Hur länge vi hade seglat visste vi inte heller. Jag kände mig rädd. När jag först såg ön kändes allt så bra igen, men nu när jag är här så känns de lika dåligt som när allt det här började. Jag kände mig så liten, vi kunde inte göra mer än att vänta tills det skulle klarna upp. Men att vänta här skulle vara oerhört läskigt. Att bara sitta stilla och lyssna på ingenting och kolla ut i dimman. Usch! Sen började jag tänka på alla de andra. Var var dom? Var dom på samma ö som jag och Amanda? Eller var dom fortfarande kvar hemma? Dom kanske hade vänt hem när dimman började bli lite tjockare. Nu kanske dom satt på stockarna och grillade korv, och här satt vi. På en helt okänd ö. Till slut sa jag - Du, ska vi inte ta och kolla oss omkring lite? Amanda svarade okej men att vi skulle vara extremt försiktiga. Vi beslöt att vi skulle lämna vår packning här men att vi skulle ta på oss vårt extra ombyte och ta med det dricka vi skulle ha till lunchen. Det var mycket grenar och träd i vägen när vi skulle gå. Men de gick ändå hyffsat bra att gå där, bland allt som var i vägen. Vi gick förbi nåt som såg ut som ett pumphus. Då måste vi vara nära ett hus tänke jag! Vi fortsatte leta, vi hittade en gång. Gjord i trä. En bro som jag kände igen lite. Den påminde om bron hemma hos mig. Kanske ledde den till ett hus.Vi gick upp för den långa gången. Till vår stora förvåning såg vi inget hus när gången var slut. Men vi slutade inte leta. Vi hade fortfarande hopp om att vi skulle hitta ett hus. Men det hjälpte inte hur långt vi än gick och gick. Vi kom aldrig fram till nåt hus. Vi satte oss ner för att vila, jag vet inte riktigt vad det var jag satte mig på men det kändes kallt och hårt så det kan nog varit en sten. Både jag och Amanda var helt slut, jag tog en klunk av min hallonsasft och suckade. Det kändes som om vi hade gått i timmar. Dimman var lika tjock som förut, det fanns ingentig vi kunde prata om heller. Vad skulle man säga? Jaha, det här blev ju inte riktigt som vi hade tänkt oss men det här är ju ett äventyr. Jag tror inte nåt skulle bli bättre av det. Vad var det här för ö egentligen, jag kände igen den på ett väldigt konstigt sätt. Även fast jag inte såg så mycket visste jag ungefär vart vi var vart vi skulle gå och vad vi skulle akta oss för. Jag bestämde mig för att gå lite till. Jag sa det till Amanda och hon ville samma sak. Så vi fortsatte att gå och gå och gå. Dimman var nu inte alls lika tät som förut och det kändes mycket lättare att gå nu. Vi kom ner på en väg sen såg vi en grind. Den var en exakt kopia av Amandas grind. Vi såg att innanför grinden fanns det hus, en två tre. Fyra hus! Precis som på Amandas tomt. Det räckte med en blick för att båda skulle förstå. Vi var på vår ö! Hemma hos Amanda helt enkelt.
PUSSELIPUSS ♥
